vinterros

allt känns så svårt.
Allt känns så bra med j nu.
från min sida i alla fall, jag vet att jag vill vara med honom.
jag vill flytta till sthlm.
det enda jag vill är att han ska säga: jag älskar dig, låt oss föverkliga våra drömmar ihop.
flytta ihop i en lägenhet i sthlm. jag får greja med mitt. och j får greja med sitt.
jag vet att vi fixar det, vi kommer ha fullt upp båda två så det kommer bara vara en fröjd och
komma hem och krypa ner brevid den man älskar.
men vad tror jag?
att han älskar mig så mycket?
nej, jag har nog fel.
han har faktiskt gjort slut med mig massor av gånger för att han inte älskar mig längre.
varför tror jag att han har ändrat sig nu?
varför går jag på det hela tiden?
jag är för kär för att inse att han bara tar allt på lek kanske.
samtidigt tycker jag han tar till sig allt jag säger.
fast det är svårt när vi har bott ihop och inte gör det nu.
absolut inte för honom. men för mig.
jag har fått flytta hem, bor hemma hos pappa. har inget privatliv.
jag vet inte om j vill att jag ska sova hos honom.
han säger inget.
jag får fråga varje dag. känns inte alls kul.
men jag vill vara med honom.
sen han gjorde slut med mig första gången har han nog aldrig frågat om jag kan komma.
han har aldrig sagt att han vill att vi ska sova ihop eller vara hemma en kväll ihop.
det är bara jag som vill. hur kan jag vara så blind?
jag vet inte om han har svårt för känslor.
man han säger aldrig någonting spontant längre.
han vill aldrig planera något.
jag satt och läste mail han skickat till mig för ett år sen.
han skrev så fina saker.
det är historia.
att han ens ger mig en puss nu om jag tjatat får jag vara glad för.
jag vill inte känns mig så liten längre.
jag är hela tiden lite ledsen inombords för det känns som jag tvingar honom att vara med mig.
varför säger han inte hej då på riktigt om han inte vill?
jag känner mig kluven.
alltid gör han mig besviken.
jag blir ledsen om han inte vill ses.
jag blir ledsen om jag inte får en kram.
jag blir ledsen om han är sur när jag kommer.
varför är kärlek så svårt?
kan han inte bara vara som han var i början? eller innan allt detta startade?
är jag dum i huvudet för att jag vill bli älskad?
han är rädd för att jag kräver för mycket av honom.
det gör jag inte.
jag kräver enbart att han ska visa sin kärlek om han nu har någon till mig.
och jag kräver att vi ska ha en kväll i veckan ihop.
det kanske är för mycket begärt, vad vet jag.
han är svår. han är för svår. jag kan inte läsa honom.
jag vet inte hur jag ska bete mig.
gör jag minsta lilla fel, gör han slut.
han vågar inte kämpa för något.
det gör mig ännu mer ledsen.
vi har något.
eller är det bara jag som ser det?